Denna dagen började liksom alla andra dagar med att jag vaknade 06.30 för att mata Madison som vaknat. Med sömn i ögonen och trött kropp satte jag mig på sängkanten med Madison i min famn och blundade medans flaskan tystade hennes skrik. Jag var så trött att jag nickade till ett antal gånger innan flaskan var slut, men när det tomma sug-ljudet hördes, var jag mer än vaken.
Då hon inte ville somna om satte jag mig på pilatesbollen med henne i famnen och började gunga upp och ner i hopp om att hon skulle somna om, men hon var klarvaken. Att sitta ensam en tidig morgon innan någon annan har vaknat, innan bilar på gatan börjat köra förbi och innan grannarnas fötter hörs mot golvet- får en att stanna upp i alla "måste-tankar" och bara andas. När jag tittar på Madison och hennes blick möter min, kommer jag genast ihåg hur lyckligt lottad jag är som har så fina och friska barn. Det får mig att känna mig så otroligt tacksam. Det är lätt att glömma och ta för givet saker som man ser som självklara. Det är lätt att hela tiden gapa efter mer och se till det man inte har, när man egentligen borde fokusera på det man faktiskt har. Alla (inklusive mig själv) har så bråttom att man glömmer att "stanna upp och lukta på blommorna" som man säger. Alla krav och förväntningar, all längtan man har till nästa grej man hela tiden skall göra- får tiden och livet att gå så fort. Alldeles för fort.
En dag som denna tänker jag på hur tacksam jag är över att få vara mamma till mina barn, Jason och Madison och över att ha en så stor, härlig och frisk familj, med alla dess olika personligheter. Jag är tacksam över att få gå och lägga mig i en varm säng varje natt och för att jag fått möjligheten att vara med om så mycket fantastiska saker i mitt liv och fått träffa många härliga människor som fått mig att skratta.
Kommentarer
Skicka en kommentar