Nu är jag tillbaka!

Efter att ha åkt på både det skl hopparknät och Tietzes syndrom med ett antal förkylningar däremellan, är jag äntligen tillbaka på gymmet i ett högre tempo och därmed aktiv på bloggen igen. Glöm inte att läsa, varje torsdag!

Hopparknä

Med den varma sommaren som vi fick avnjuta tillsammans med VM och allt annat kul har mitt knä fått vila. Jag har nu fått övningar av en sjukgymnast som kunde konstatera att problemet låg i de försvagade adduktorerna, vilket betyder att jag skall jobba mycket med styrka och balans, för att lägga fokus på en rak position av Pelvis. Här är både stretching och cirkulation viktigt. I mitt fall sa sjukgymnasten att jag skulle se till att värma upp med höftlyft och stretching i split mot vägg. Just nu känns det bättre... smärtan kommer till och från, men går att hantera nu när jag fick en riktig diagnos. I dagsläget gäller det att vara kreativ och träna rumpa, lår med övningar som inte belastar knäleden för mycket. Ett inlägg med sådana övningar kommer inom kort...

Tietzes syndrom

Fy vilken fruktansvärd period jag tvingades genomgå med den här elakingen. Det började med att jag låg på sidan på en hård madrass. Jag kunde genast känna hur det kändes som om revbenen trycktes in i organen. När jag låg på ryggen kändes det som om någon satt på mitt bröst och när jag spände magen, kunde jag känna hur det ilade upp över bröstkorgen. Detta höll i sig mer eller mindre under fyra veckor för att sedan göra ett uppehåll och sen komma tillbaka. Det enda jag kunde göra i det här läget var att vila, undvika att lyfta tungt och se till att kroppen var i cirkulation så mycket som möjligt. Efter ett tag upphörde smärtorna och syndromet har inte kommit tillbaka sen dess. 

Det är både svårt och tråkigt att inte kunna träna som man vill. Det jag brukar ha som regel är i alla fall att alltid gå till gymmet i minst en timma och gör någonting som man kan göra, tex powerwalka, cykla eller ro. Om man håller fast vid rutinen så tappar man inte heller motivationen, utan tvärt om.

Nu går vi mot mörkare tider- trots det är jag äntligen på hugget igen. På måndag börjar jag! Nu kör vi!